Inspirationen: ibland har man den, och ibland inte. Inspiration är en central del av skapandeprocessen, men samtidigt väldigt abstrakt och svårgreppbar. Vår västerländska kultur är full av metaforer för den lättflyktiga inspirationen. Inom den grekiska mytologin finns musorna, det gudomliga förkroppsligandet av kreativ inspiration. De är precis lika hörsamma och tillmötesgående som gudomar i allmänhet. Det finns inga garantier för att dina böner om inspiration bär frukt. Lärdomen vi får från de gamla grekerna är att inspiration inte går att tvinga fram, hur man än bönar och ber. Den behöver få utrymme att hitta fram naturligt.

Inom kreativa yrken idag finns samma problematik, även om man kanske mer sällan tyr sig till gudomliga lösningar. Författare kan säga att de har fått skrivkramp. En annan beskrivning av långvarig avsaknad av inspiration, speciellt på engelska, är att man har bränt ut sig. Den moderna metaforen är att inspirationen har gått i lås eller har tagit slut, när de gamla grekerna hade sagt att musan gäckar dem.

Vänder man sig till google, så hittar man otaliga förslag på hur man hanterar flyktigheten hos inspiration. Bästsäljande böcker skrivs om hur man upprätthåller en kontinuerlig inspiration som källa till kreativitet. Framgångsrika författare delar med sig av sina tips och tricks för att hålla igång den kreativa processen. Tipsen kan vara t.ex. att skriva “daily pages”, att hålla sig till rigida skrivscheman eller att lugna sinnet med meditation. Men än har ingen hittat den magiska musan, som garanterar inspiration till alla som uppvaktar henne.

Månne den hetsiga jakten på inspiration är det som skrämmer bort henne från första början? Går vi vilse när kreativitet inte längre är barnets lekfullhet, men istället blir något som ska passa in i en tidtabell, falla målgruppen i smaken och ge avkastning på investering? Kan man tvinga musan att dansa till aktieägarnas pipa? Svaret känns uppenbart, men ändå ser vi oändlig kreativitet i kapitalismens tjänst. Uppenbarligen är verkligheten inte heller så enkel att få grepp om.

Det verkar som att ansvaret faller på den enskilda skaparen att hitta ett förhållningssätt till sin inspiration, och få den att spira och frodas trots att den odlas på otjänlig mark. För vissa är det en naturlig instinkt. De har tryggheten och självkänslan byggda som ett växthus kring den sköra plantan, och kan hålla de yttre kraven utanför glasväggarna. För andra finns inte samma inneboende skydd, och de får istället förhålla sig till en planta som tidvis vissnar och måste sås från frö på nytt.

Baksidan av vår syn på inspiration som ett rent individuellt ansvar är att avsaknaden av inspiration då blir ett individuellt misslyckande. Vi glömmer att ta i beaktande den osunda jorden som plantan vissnade i, och stirrar oss istället blinda på växthuskonstruktionen. Vårt samhällssystem rör sig alltmer i en riktning där medborgare enbart ses som värdeproducerande resurser. Man har skapat en målsättning om trygg, välplanerad och kostnadseffektiv innovation, samtidigt som det finns allt mindre utrymme för kreativitet, misstag och återhämtning. Vi har byggt ett paradoxalt system, där innovation sker trots systemets inneboende hinder för kreativitet. När kreativiteten uteblir, läggs skulden på individen och inte på samhällssystemet, där den hör hemma.

Vi kommer nu till den delen av texten där jag förväntas presentera min lösning på problemet. Hur värnar jag om min inspiration i en värld präglad av krav på prestation? Tyvärr får jag göra läsaren besviken. Jag har ingen färdig lösning som funkar pålitligt ens bara för mig, än mindre en som går att använda som ett allmänt recept för andra. Det jag försöker göra är använda mig av bilden av den sköra plantan som behöver skyddas från omvärldens krav. Jag accepterar att samhällssystemet är ett hinder som jag behöver arbeta runt. Jag vägrar att ensam bära hundhuvudet för de gånger jag inte får fatt på inspirationen. Jag lurar mig själv att sänka ribban, till exempel genom att tänka att det jag skriver är ett första utkast som ingen kommer att se. Jag försöker skriva med bara mig själv som publik. Jag tänker mig att jag bygger ett skyddande växthus kring min lilla planta, så att den får gro i fred. Och om frukterna sedan visar sig vara smakliga nog för omvärlden, så kanske, bara kanske, de hamnar i försäljningskorgen.